I Göteborg byggdes omkring sekelskiftet flesta stadsdelar med enkla sk landshövdingehus i trä. Där bodde mest arbetarefamiljer, ofta med ganska många barn. Men nu är gamla kända göteborgska stadsdelar som Landdala, Masthugget och Annedal rivna. Och huvuddelen av de löntagararmeér, som varje dag masstransporteras till och från Volvos och SKF´s portar, bor nu i nyuppförda betongstadsdelar i den plansprängda tallskogen på bergen i stadens omgivningar.
Att bo i de gamla stadsdelarnas rivningslägenheter är nu ett bra alternativ för de många människor, som sätter värde på den låga hyran och det centrala läget. Arbetet med att inreda och möblera lägenheten kan också bli till något skapande. Man får själv måla väggar och tak, dörrar och fönster. Man bryter upp gamla korkmattor och hittar vackra trägolv. När man på det sättet själv bygger upp sin hemmiljö, för att tillfredsställa både praktiska och estetiska behov, märker man hur främmande det känns med möbelkatalogernas färdigpaketerade hemmiljöer, som passar både lägenheten och kassan illa. Då känns det bra mycket naturligare att möblera sitt hem med gamla saker som man på olika sätt kommer över.
För en sak, som rivningarna fört med sig, är ett överflöd av gamla möbler och husgeråd som fyller Stadsmissionens, Emmaus och Myrornas välgörenhetsförsäljningar. Många gånger blir möblerna i stället stående på gamla vindar och i utrymda lägenheter. Med en cykelkärras hjälp är det ingen konst att ta med sig ett fynd från en utrymd fastighet. Lagtekniskt är väl detta tveksamt, för allting i en utrymd fastighet tillhör rivningsfirman, men i praktiken blir det sällan några problem.
Vad lämnar de gamla hyresgästerna efter sig, när de flyttas till förorten eller hamnar på Hemmet? Skåp finns det gott om, för de nya lägenheterna har standardiserade förvaringsenheter. Bord, stolar, fåtöljer och soffor är också lätta att hitta, för gamla möbler är ofta för stora i moderna lägenheter.
Orientaliskt mönstrade mattor och dynor är populära i rivningshusen, kanske för att de erinrar om främmande kulturer där hantverket ännu lever. Och gamla skåp och bord "talar" om sina tillverkare och tidigare ägare. Decennier av stärkta förkläden och dukar och spåren efter tidigare generationers kaffekoppar och kakfat ger de gamla möblerna "vibrationer". De gamla föremålen påminner om en tid, då arbetet trots fattigdom och slit eventuellt gav större utrymme för skaparglädje och stod i ett närmare förhållande till jorden och naturen.
Är detta en utvecklingsfientlig romantik eller ett trevande försök till en omställning, som hela västerlandet kommer att tvingas till när U-ländernas människor tar makten i sina egna händer, och de sinande naturtillgångarna måste fördelas allt jämnare mellan allt flera människor? Att göra vrakfynd bland det som spolats ut ur masskonsumptionens varuocean, kan vara en form av återanvändning som harmonierar med det ekologiska synsätt, där människan är en förvaltare av jordens resurser och av gångna generationers arbete. Och svärmeriet för det handgjorda an vara ett uttryck för behov som är svåra att formulera, men som ändå är reella och som den moderna miljön och den massfabricerade varufloden får allt svårare att tillfredsställa.
Men detta är kanske ett alltför teoretiskt resonemang? Vad det gäller för de människor som nu bor på detta sätt, är att överhuvudtaget kunna fortsätta, genom att kämpa för de stadsdelar som ännu återstår. En mjuk renovering för att rätta till de enklaste sanitära bristerna möter inga tekniska hinder, och skulle bara kosta några tior mera i månaden.
Och i dessa billigare lägenheter i levande kvarter, med sitt hopplockade bohag finns kanske också ett värde som de moderna saknar: möjligheten att inte bara konsumera sin bostad, utan att aktivt skapa den.
Bernt Skovdahl 1973