ANINGSLÖST LJUSMÅLERI
KONST. Wadköpingshallen: Anders Jirås
Nerikes Allehanda, Nerikes-Tidningen, Lördag 17 mars 1973
Dan Lekberg
LASER ÄR EN ljuskälla med ett ljus som är färgrent och intensivt. Laser är en förkortning av Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation (ljusförstarkning genom stimulerad utsändning av strålning).
Om laser och laserfoto handlar Anders Jirås utställning i Wadköpingshallen. Ovanstående upplysningar om laser och dess egenskaper finns i det material han presenterar tillsammans med sina bilder.
Laser som används inom de mest skilda ämnesområden bl a som precisionsinstrument vid avståndsmatning (flyg, robotar, började intressera Jirås då han upptäckte att det var ett "material" som var förbehållet teknikerna och det var i samarbete med lasergrupperna på Tekniska Högskolan och Chalmers som han gjorde sina första experiment med laser i syfte att komma fram till ett sätt att göra vad han kallar "kommunicerande bilder".
JIRÅS MENAR i det har sammanhanget att det vore "en god utveckling" om industrin anställde konstnärer for att ge dessa möjlighet att prova industrins produkter, samtidigt, i utbyte mot detta, som de skulle ge vetenskapsmän och tekniker synpunkter på varorna.
Detta med "en god utveckling" och formerna for ett samarbete preciserar inte Jirås närmare i sin artikel i Teknik for alla nr 1 1972.
Önskemål om samarbete är inte nytt och märkligt nog är det i första hand konstnärerna som är angelägna. "Nyrealisten" Arman i Frankrike har varit verksam inom industrin (vilka erfarenheter det gav har han mig veterligen inte redovisat), likaså Vazarely vars konst bär tydliga spår av detta.
Det kan låta väldigt progressivt och i takt med tiden ett önskemal som detta. Men samtidigt ganska aningslöst. Det ger ju lätt att föreställa sig vem som blir beroende av vem och vad denna beroendeställning skulle kunna innebära.
DE FLESTA av de bilder som visas har Jirås tecknat direkt med ljuset på ett föremål, t ex en människokropp, samtidigt som detta registreras av en kamera. Resultatet av detta förfarande blir kontrastfyllda, svart-vita foton, ibland framställda i små upplagor på bara fem stycken, samt en svit färgdiabilder.
Till sitt innehåll är Jirås bilder ganska konventionella. Till största delen handlar de om framställningar av människokroppen, fr.a kvinnokroppen, aktstudier särskilt av kroppen i olika ställningar mot mörka bakgrunder.
Färgdiabilderna däremot visar något så immateriellt, men inte så påtagligt, som ljud.
Med sina förföriskt vackra fotografier visar Jirås i första hand ett exempel på att göra en bild.
Till sin hjälp har han en teknik, som han, vad jag kan förstå, tydligen helt behärskar. Det finns flera tillvägagångssätt där han vill formulera sig i bild. Men det fordras mer än en ny teknik for att man skall kunna tala om "en god utveckling".
Det är bildens innehåll som är det primära, inte på vilket sätt den är gjord. Ett uttryck för en medvetenhet om detta finner jag inte i Anders Jirås program.